Affärsresenären

Ny teknik ger
Skärpt bagagekontroll på flygplatserna

Målet är 100 procent kontroll av incheckade väskor och handbagage. Ny teknik ska förverkliga målet, och både
USA och Europa driver nu på utvecklingen.

Flygplatserna i Europa har sedan ett antal år haft mer avancerad utrustning än i USA. De amerikanska tillverkarna har sagt att man måste åka till Europa för att se den senaste amerikanska teknologin. Skärpta krav från den amerikanska luftfartsmyndigheten Federal Aviation Authority, FAA, gör dock att kontrollen förbättras även i USA. FAA är en av de drivande krafterna bakom utvecklingen av ny teknik för att upptäcka sprängämnen. Resten av världen följer efter - framför allt är Asien piggt på ny teknik.

Säkerhetskontrollen i USA skiljer sig från övriga världen genom att det är flygbolagen själva som sköter den. De anställer personal, köper utrustning och betalar räkningen. I Europa och de flesta andra länder sköts säkerhetskontrollen av staten, antingen direkt via poliser eller vaktbolag kontrakterade av flygplatsmyndigheterna. Flygbolagen betalar givetvis, men enbart indirekt via landnings- och flygplatsavgifter.

Idag är säkerhetspersonalen på flygplatserna i USA relativt dåligt betalda, och personalomsättningen kan därför vara mycket hög, ibland 200 - 300 procent jämfört med kanske tio procent i Europa. Ett av målen med FAAs nya regler är att minska personalomsättningen och öka personalens kunskap.

Engelska puddingar ger utslag Det var efter Lockerbiekatastrofen 1988 som man insåg att existerande utrustning inte var tillräckligt utvecklad för att spåra bomber och sprängämnen, och därför började man aktivt söka efter ny teknik.

Flygplatsen i San Francisco är en av de flygplatser som på egen begäran testar ny teknik. De nya instrument som installerats där är en röntgendatortomograf som används för att kontrollera incheckat bagage, och en jonanalysator som används för handbagage.

Röntgendatortomografen, Invision CTX 5000, tar först en vanlig röntgenbild och avgör därefter vilka delar av väskan som ska undersökas grundligare. Flera röntgenbilder tas från ett antal olika vinklar, och densiteten, det vill säga tätheten, analyseras i föremålen. Hittar apparaten en täthet som ligger nära sprängämnens, går larmet. Personalen får då avgöra om det kan vara något annat ämne - engelska puddingar ger till exempel liknande utslag som bomber. I de flesta fall kan personalen avgöra om det är ett ofarligt ämne och släppa igenom väskan.

Nya typer av sprängämnen kan spåras genom en uppgradering av programvaran. Och för att träna personalen slänger maskinen ibland in några falska bilder, varpå personalens reaktion registreras.

Jonanalysatorn fungerar genom att ett provpapper stryks mot väskan och handtaget. Pappret sätts in i analysatorn, provet värms upp och joniseras. Man mäter hur lång tid det tar för jonerna att färdas en sträcka. Själva analysen tar 5 - 10 sekunder, och ytterst små mängder, sprängämne, ända ner till en miljarddels gram, kan upptäckas. Jonanalysatorn kan även användas för att spåra narkotika, vilket är ett annat viktigt användningsområde. Enligt marknadschef Paul Eisenbron på företaget Ion Tracks Instruments, är dock instrumenten i säkerhetskontrollen spärrade så de inte kan hitta droger.

Ytterligare en ny teknik som snart kommer att testas på flygplatserna är quadrapolresonans, QR. QR använder radioenergi som absorberas av molekylernas bindningar. När radioenergin stängs av återgår bindningarna till utsprungligt skick, och så kallade dipolbindningar sänder då ut en karakteristisk energi som avslöjar materialet, till exempel sprängämnen.
Apparaterna blir jämförelsevis billiga och snabba. Samma teknik kan även användas för att söka efter landminor.

Man arbetar också med apparater som söker efter sprängämnen på kläderna. De kommer att likna dagens metalldetektorer som man går igenom, men ska alltså upptäcka spår av sprängämnen.

FAA har även infört CAPS, Computer Assisted Passenger Screening, ett nytt datoriserat program för passagerarprofiler som avgör vilka passagerares bagage som ska kontrolleras noggrannare. Programmet använder information från bokningssystemet och grundar sig delvis på resvanor. Vet man inte tillräckligt mycket om passageraren, kommer den incheckade väskan att kontrolleras ytterligare. Som en extra säkerhetsåtgärd kommer också programmet att slumpmässigt välja ut passagerares bagage för ännu en kontroll.

Eftersom bagagekontrollen sker bakom slutna dörrar, märker resenären inte av kontrollen. Larmar CAPS om en passagerare, skickas den incheckade väskan genom en sprängämnesdetektor. Saknas en sådan får en bombhund sniffa på väskan. För att vara på den säkra sidan kan personalen även utföra så kallad bagmatching. Väskan lastas då ombord först när passageraren lämnat sitt boardingkort vid gaten och själv är på väg ombord på planet.

Hundar fortfarande viktiga Trots all ny teknik sätter man fortfarande stor tilltro till bombhundar, som är mycket bra på att nosa sig fram till sprängämnen. Fördelen med hundarna är dessutom att de lätt kan flyttas runt på flygplatsen. Nackdelen är att de blir trötta efter ett tag och måste rastas. Bombhundar klarar upp till en timmes sniffande i ett sträck om det inte är allt för varmt. Det finns åtta bombhundar på San Franciscos flygplats, vilket betyder att minst en hund finns tillgänglig dygnet runt. Det effektivaste sättet är att låta hundarna springa omkring på transportbanden och sniffa på väskorna.

Under 1997 började man kontrollera allt incheckat bagage på flygplatsen i Edinburgh. I likhet med andra flygplatser hade man tidigare utfört kontroller av slumpmässigt utvalda incheckade väskor.

I Edinburgh använder man sig av röntgenapparater i olika steg. Om maskinen på nivå ett slår larm, undersöks väskan i en annan röntgenapparat på nivå två eller tre, som är noggrannare och långsammare. Kontrollerna fortsätter med manuella avgöranden ända till nivå fem. Metoden är billigare än röntgendatortomografi, men spårar inte sprängämnen med samma höga säkerhet.

Inga av de nya apparaterna finns ännu i Sverige, men dock på en del andra platser bland annat Bryssel, Manchester, Manila och i Israel.

Jan Lien

Röntgenutrustningen oftast oskadlig för film

National Association of Photographic Manufacturers, NAPM, i USA har låtit genomföra ett omfattande test. Närmare 500 svartvita och färgfilmrullar av kända märken och med olika hastighet, testades i en modern röntgenapparat godkänd av FAA, amerikanska motsvarigheten till Luftfartsverket.

Efter 16 undersökningar av ISO 200 negativ film, kunde experterna knappast se några förändringar. Negativ färgfilm med högre känslighet visade ungefär samma resultat, och svartvita filmer visade sig vara ännu mer toleranta. Diafilm visade nästan inga förändringar upp till 16 röntgningar, och enbart de känsligaste filmerna visade märkbara förändringar efter 100 röntgningar.

Fotografförbundet BPLC i Storbritannien och brittiska luftfartsverket BAA har genomfört en liknande undersökning., med liknande resultat.
Röntgenutrustningen i olika länder skiljer sig dock åt. BPLC manar därför till försiktighet om röntgenapparaten är av typen som öppnas, väskan ställs in, apparaten stängs och röntgning sker. De varnar också för den typ där transportbandet stoppar för varje väska som undersöks.

FAA tillåter att film som är snabbare än ISO 400, samt vetenskapliga filmer och röntgenfilmer, undersöks utan att personalen använder röntgenapparat. Ger maskinen en högre stråldos än en milliröntgen ska det finnas en varningsskylt, så passagerarna kan ta ur filmen innan undersökningen.

Råd

Packa aldrig filmen i incheckat bagage. Dels vet du aldrig vilken stråldos bagaget utsätts för, dels installeras en ny sorts röntgen på många flygplatser, som kan förstöra film.
Lägg aldrig film i blypåsar. Risken finns att personalen ökar stråldosen för att tränga igenom blyet. Packa istället filmen i en plastburk eller plastpåse, och be säkerhetspersonalen att inte röntga filmen.
Metalldetektorn skadar inte film. Du kan alltså ha filmen i fickan.